Begravningsbyrån Vita Liljan

Begravningsbyrån Vita Liljan

Den 19 augusti 2026 förlorade vi vår älskade Sylvia efter en lång och tapper kamp mot cancer. Att försöka sammanfatta Sylvia i några få stycken känns nästan omöjligt. Hon betydde så mycket för så många och lämnade avtryck hos alla som hade förmånen att lära känna henne. Sylvia var en människa med ett ovanligt stort hjärta. Hon såg det goda i människor och mötte världen med värme, omtanke och medmänsklighet. Hon hjälpte gärna andra, ofta utan att tänka på sig själv. Om någon behövde stöd, en hjälpande hand eller bara någon som lyssnade så fanns hon där. Hon älskade människor, barn och djur. Hon hade en förmåga att få människor att känna sig välkomna och uppskattade. Hon tyckte om att skapa vackra miljöer omkring sig, älskade inredning, färger, detaljer och fina kläder. Men det som betydde allra mest för henne var aldrig saker. Det var familjen. Hennes intressen och det som gjorde henne till Sylvia Sylvia hade många saker som gav henne glädje i vardagen och som gjorde henne till den person vi älskade. Hon hade ett öga för det vackra i livet. Hon älskade inredning och hade en särskild förmåga att skapa värme och trivsel omkring sig. Oavsett om det handlade om ett rum, en trädgård eller ett helt hem kunde hon se möjligheter där andra bara såg det vardagliga. Med små detaljer, färger och sin personliga känsla skapade hon miljöer där människor trivdes och kände sig välkomna. Hon tyckte om fina kläder och hade en naturlig känsla för stil. Men för Sylvia handlade det aldrig om status eller yta. Det handlade om att uttrycka sin personlighet och skapa glädje omkring sig. Djur hade alltid en särskild plats i hennes hjärta. Hon kände en stark omsorg om alla levande varelser och visade samma värme och omtanke mot djur som mot människor. Framför allt älskade hon att umgås med familj och vänner. Hon uppskattade samtal, skratt, gemenskap och de små stunderna i vardagen som många lätt tar för givna. Hon hade en sällsynt förmåga att få människor att känna sig sedda och inkluderade. En sak som många av oss kommer att minnas är hennes godhet. Sylvia trodde ofta det bästa om människor. Ibland var hon kanske lite för godtrogen, men det var också en del av hennes vackra sätt att se på världen. Hon mötte människor med ett öppet hjärta och en vilja att tro på det goda. Det var en av hennes allra finaste egenskaper. Platserna som betydde mest för Sylvia Det fanns också platser som hade en särskild plats i Sylvias hjärta. Den allra viktigaste platsen var vårt hem. För många är ett hus bara ett hus, men för Sylvia var hemmet något mycket större än så. Det var platsen där familjen samlades, där minnen skapades och där människor alltid var välkomna. Efter många års arbete, sparande och uppoffringar hittade vi huset i Haninge som blev vårt hem och vårt gemensamma livsprojekt. Vi älskade det huset, och Sylvia älskade det kanske mest av alla. Där lade hon ned sin kärlek, sin kreativitet och sin omsorg. Hon skapade inte bara ett vackert hem, utan också en plats där människor kände sig välkomna. Dörren stod nästan alltid öppen för familj, släkt och vänner, oavsett om det handlade om en högtid, en fest, en middag eller bara en kopp kaffe och några timmars samtal. Det var ett hem fyllt av värme, skratt och gemenskap. En annan sak som Sylvia älskade var att resa. Hon blev alltid glad när hon fick möjlighet att upptäcka nya platser, men framför allt när hon fick resa tillsammans med människor hon tyckte om. Hon såg fram emot sina resor till Spanien och uppskattade särskilt tiden hos sin vän Caroline, där hon kunde njuta av solen, lugnet och miljöombytet. Ännu mer betydde de resor vi gjorde tillsammans som familj. För Sylvia handlade resandet inte bara om destinationen utan om att få vara tillsammans och skapa nya minnen. Vinterresorna hade också en särskild plats i hennes hjärta. Hon älskade skidresor och allt som hörde till. Resorna till Sälen, Romme och andra skidorter blev något hela familjen såg fram emot. Det handlade inte bara om skidåkningen utan om hela upplevelsen, förväntningarna innan avresan, tiden tillsammans, kvällarna efter en dag i backen och alla minnen som skapades längs vägen. Polen hade också en speciell betydelse för Sylvia. Hon föddes där men kom till Sverige redan som barn. Trots att Sverige blev hennes hem bar hon alltid med sig en stark känsla för sitt ursprung. Hon tyckte om att besöka Polen och pratade ofta om att hon ville att vi skulle upptäcka mer av landet tillsammans. Det var viktigt för henne att bevara kopplingen till sina rötter och att få dela den delen av sitt liv med sin familj. När vi tänker tillbaka på Sylvia tänker vi inte bara på en människa, utan också på alla de platser som hon fyllde med glädje, värme och kärlek. Hemmet, skidresorna, Spanien, Polen och alla de stunder vi fick uppleva tillsammans kommer för alltid att vara en del av hennes historia och av våra minnen av henne. Vår resa tillsammans För 23 år sedan började vår resa tillsammans. Under åren som följde byggde vi ett liv sida vid sida, fyllt av kärlek, drömmar, hårt arbete och gemensamma mål. Vi hann uppleva mycket tillsammans. Vi flyttade till Skåne och startade restaurang tillsammans med min pappa, en tid som var både utmanande och lärorik men också fylld av framtidstro. När vi väntade vårt första barn satsade vi allt vi hade för att köpa vårt första hus i Trångsund. Samtidigt studerade jag till rörmokare och tog min examen medan vi tillsammans arbetade för att skapa ett tryggt hem för vår växande familj. Livet blev inte alltid som vi planerat. Vi mötte både medgångar och motgångar, men vi mötte dem tillsammans. Efter några år sålde vi huset och flyttade till lägenhet med tanken att det bara skulle bli tillfälligt. Det som skulle bli något år blev sju år, men drömmen om ett eget hus levde vidare. När vi till slut hittade huset i Haninge visste vi att vi hade hittat hem. Det var där vi lade ner vår kärlek, vår tid och vårt arbete. Det var där våra barn växte upp. Det var där vi såg framför oss att få bli gamla tillsammans och en dag lämna något vidare till våra barn. Benjamin låg fortfarande i Sylvias mage när vi flyttade in. Han har aldrig känt något annat hem. Våra söner, Maximilian och Benjamin, var Sylvias största stolthet och glädje i livet. Ingenting betydde mer för henne än att få vara deras mamma. Hennes styrka och kärlek Under sin sjukdom visade Sylvia ett mod och en styrka som aldrig kommer att lämna oss. Trots allt hon själv gick igenom handlade många av hennes tankar om familjen. Hon oroade sig för hur det skulle gå för oss när hon inte längre fanns kvar och önskade mer än något annat att hennes barn skulle få fortsätta känna trygghet och kärlek i livet. När Sylvia till slut somnade in höll vi hennes händer. Hon lämnade oss omgiven av kärleken från sin familj. Saknaden efter henne är ofattbar, men kärleken hon gav oss lever vidare. I våra minnen, i våra hjärtan och i de människor vars liv hon berörde. Vi kommer att bära med oss Sylvia varje dag. För alltid älskad. För alltid saknad. För alltid en del av oss. ❤️ Arijan, Maximilian och Benjamin