Lars Jonsson

Hej papps! Det har gått ett tag sedan jag hörde av mig, förlåt… I tisdags var det precis två månader sedan Jimmy ringde och väckte mig för att berätta vad som hänt. Av någon konstig anledning känns det lika ofattbart nu som det gjorde då. Du är fortfarande så självklar i mitt liv och det är fortfarande så ofta jag tänker att ”det kan jag fråga pappa om” eller ”pappa kan säkert skjutsa”, men sen kommer verkligheten ikapp mig och jag blir plågsamt medveten om att det inte är så längre… 😢 Dagarna rullar på, men det är inte smärtfritt, då skulle jag ljuga… Sedan begravningen har en tom och ganska jobbig känsla satt sig i kroppen som jag försöker bearbeta. Jag önskar så galet mycket att jag bara kunde få ringa dig och ventilera lite, det skulle verkligen behövas… Har åkt ut till Torö idag, med mamma och Franke. Har en hektisk helg framför oss, båten ska tas upp, motorn ska in och vi ska försöka att hinna med att stänga ner lilla huset. Kylan tränger sig på, mamma hade 15 grader inne nu när vi kom ut, så jag bestämde att hon skulle komma ner hit och sova i tysta rummet. Jag tycker om att ha henne nära. Igår var vi uppe hos farmor och farfar och satte ljung på graven, det blev fint. Imorgon kommer Ester, Jimmy och Harriet ut. Ulle och Primma är i Madrid och Lova och Ludvig är ensamma hemma. Livet tuffar på men det är hela tiden någon som saknas… Och den känslan är superjobbig, för det känns hela tiden som att man stänger dig ute eller undanhåller något, även fast det inte är så. Vi har fixat så att stora björken är nedtagen, men det har du kanske redan sett? Vi är så stolta över att det knappt syns. Mamma har jobbat på som en maskin och igår kom Knutte och hämtade allt ris, så nu är det verkligen superfint. Nu börjar det bli dags att runda av, ska gå in och bädda ner mig bredvid Franke. Han saknar dig så mycket och pratar om dig varje dag. Det är så mycket tankar och funderingar i den där lilla kroppen… 😢 Lovar att höra av mig snart igen. Älskar dig! Kramar från din lilla Anna-Karin ♥️♥️♥️

Pappis! Det har gått 7 veckor sedan du plötsligt försvann från oss och 1 vecka sedan jag susade ut till ön för att ta farväl. Du lämnade oss under varm högsommar och i fredags rasade höststormen ute på Torö. Först blev jag arg och besviken över vädret, hade önskat värme och sol under avskedet men jag har tänkt om. Mulet och lite gråmurrigt passade perfekt, blev lite intimare och mysigare känsla med alla ljus. Begravningen var så vacker och stämningsfull med så otroligt mycket kärlek från alla! Ledsen att jag inte klarade av dikt projektet så bra som jag hade önskat. Ludvig retade mig lite för att jag lyckades med konststycket att ha olika röstläge ala målbrott under varje stycke. Jag ger honom den, bland det tuffaste jag gjort. Lova klarade sig galant men hon har alltid varit tuffare. Vi lyckades ordna med dekorationen på kistan. Mamma hade fixat vass från stranden som stod i en vas med sand från er semester i Falsterbo, jag gjorde ett stenhjärta på kistan med stenar från olika resor och landet, tång och snäckor från vår strand. Det blev bättre än förväntat och så fint med alla blommor som dykt upp till ditt minne. Peter gjorde ett grymt jobb ( värt några veckors väntan ) och talet han höll om dig var så pricksäkert och fångade dig och ditt liv perfekt. Även om det var sorgligt så blev det även lite skratt, bland annat över att allvetarens värsta fiende var Google 😉 Minnesstunden blev otroligt lyckad och maten räckte mer än väl, tror att det dröjer ett bra tag innan någon av oss känner ett sug efter buffémat igen. Jag stannade kvar ute på ön i några dagar, kände att jag behövde det för att landa lite. Vet inte riktigt om det hjälpte, kände mig så otroligt tom när jag åkte hem i söndags och känslan satt i även i måndags när det var dags för jobb igen. Verkligheten kom ikapp, livet rullar på som vanligt och allt ska återgå till det normala. Ibland känns allt precis som vanligt men så dyker det upp en tanke på ngt man undrar, ngt minne eller en känsla och det är då man inser att det är det här som gäller nu, det nya normala. Att jag faktiskt inte har en pappa längre och att mina barn inte har ngn morfar som kan hjälpa oss när det krisar eller man bara vill ringa och kolla läget. Du saknas mej och oss! Hör nog av mig snart igen, känner att den här kanalen är ett bra forum när man vill lätta lite på trycket, hoppas att det når dig på något sätt! Saknar dig! Stor kram och kärlek Ulrica

Hej pappis… Idag har det gått sju veckor sedan du somnade. Sju långa veckor som samtidigt har gått i raketfart. Det var sommar då, soligt och varmt. Nu börjar hösten närma sig. I fredags hade vi det finaste av avsked för dig, tillsammans med alla dina nära och kära. Det blev precis så fint som vi önskade, hoppas att du också tyckte det. Jag saknar dig så otroligt mycket! Vet inte riktigt vad jag vill skriva, önskar att jag kunde ringa dig istället. Jag skulle vilja höra din röst igen Du var verkligen den finaste och bästa pappan man kunde ha. Älskar dig. ♥️ Kramis

Pappis! Nu är det nära, imorrn är det dagen med stort D! Eller snarare stort B, begravning står på agendan Det låter overkligt och hårt! Är på ön, åkte ut själv efter jobbet. Blev lite tjockt i halsen när jag passerade kyrkan och livet återigen gjorde sig påmint, eller döden. Skillnaden är hårfin. Körde ett litet genrep med min dikt för Sanna på jobbet idag. Gick inget vidare, trodde nog att jag var coolare än vad jag är. Vi blev lite gråtiga båda två, kanske inte så konstigt egentligen då hon också ska på begravning imorrn. Sjukt surrealistiskt att vi prickat in samma dag. Sen skrattade vi, vi skrattar väldigt mycket vilket är skönt. Högt och lågt i en salig blandning. Hade tänkt att göra klart all mat ikväll inför morgondagen, sen tänkte jag om och prioriterade mys, samtal och lite vin istället vilket kändes klokt, går hellre upp tidigt imorrn istället. Det stormar på rätt bra, kraftig blåst och regnet piskar på. Ligger på loftet och försöker sortera tankar och körschema, kommer bli bra, fint, sorgligt och en hel del skratt om jag känner oss rätt. Ska försöka sova snart, morgondagen blir som den blir, imorrn vet vi mer! Ta hand om dig så tar vi hand om oss och mamma. ♥️ På återhörande, stor godnattkram från Ulrica

Finaste Pappis! Nedräkningen har börjat och om en vecka har vi fått ta farväl. De senaste veckorna känns långa som år och fortfarande helt overkligt. Livet rasslar på med jobb och vardag. Lova kom in på sitt förstahandsval på gymnasiet och det känns som om det kommer bli bra. Hoppas att du också har det bra där du befinner dig. Tror att vi alla är lite spända inför begravningen, för att man inte kan ställa sig in på hur man kommer känna eller reagera. På ett sätt kommer det vara skönt när det är över, har varit en lång transportsträcka. Men det kommer också bli påtagligt tomt när vi inte längre har något att fokusera på. Det trillar fortfarande in små hälsningar och fina ord om dig i våra inkorgar. Värmer otroligt mkt men samtidigt som man blir glad och tacksam kommer ett stråk av ledsenhet när man återigen inser att du aldrig kommer tillbaka till oss, det är så surrealistiskt. I helgen ska jag styra upp det sista i planeringen av maten, kommer bli en lättare buffé och två av mina grannar har tagit ledigt från sina jobb den dagen för att komma ut till ön för att hjälpa till/avlasta oss. Blir återigen så rörd och tacksam över all vänlighet som finns och så glad över vilka fina vänner jag har i mitt liv. Saknar dig, vi hörs snart igen! Stor kram Ulrica ️

Vi har fått haft Dig som en av våra bästa vänner i nästan 20 år. Det har varit många roliga möten med god mat och dryck. Allt Du berättat för oss om Södertälje och Scania Vabis.ja det slår inget. Och all svamp vi fått genom åren som varit guld värt. Du lämnar en stor saknad efter Dig, men Du kommer alltid att finnas i våra hjärtan. Kram Anne och Janne

Saknar dig Morfar ️

Ljuvt är att vila när krafterna domna. Skönt i den eviga vilan få somna.

Hej pappis. Igår var det en månad sedan du lämnade oss. Jag kan fortfarande inte förstå det. Du känns så extremt närvarande här ute på ön men ändå så kommer du aldrig. Att du fattas oss blir så mycket tydligare när det vardagliga livet pockar på och när en efter en måste packa ihop och åka hem. Just nu är det bara jag och Franke kvar här ute. Det hade varit så mysigt om du knackat på nu och kommit in och bara snackat om allt och inget, som du brukade. Franke har haft ett par tuffa dagar när saknaden har gjort sig extra påmind, framförallt i fredags när Ulle gjorde den årliga laxburgarmiddagen, det saknades en vid bordet… ♥️ ️ Önskar så mycket att du kunde se hans nya hobby, att köra bil med Jimmy. Han kör från brevlådan, ner och vänder och tillbaka upp och parkerar. Måste erkänna att han är fantastiskt duktig! Jag saknar dig så otroligt mycket! Det är så tomt utan dig och det gör så ont att veta att jag aldrig mer kan prata med dig. Har ju så mycket jag skulle vilja säga… Älskar dig! // din lilla Anna-Karin

Hej igen Pappis! Ikväll var det sista kvällen på ön som alla var samlade. Det har varit en bra vecka, vädret har varit fint och vi har i stort sett bott på bryggan. Alla har skrotat runt och gjort lite som dom vill. På förmiddagen var vi in till Nynäs och handlade mat till aftonen, blev som vanligt laxburgare och vietnamesisk nudelsallad som avskedsmeny. Franke blev lite ledsen under middagen för att han saknade Dig, det gör vi alla! Vi kramades lite extra på honom och pratade en hel del om Dig, det har vi gjort varje dag! ️ Jag och Syster var och beställde blommor till den 27:e, tror att du kommer att gilla dom. Blir inget svulstigt, vi tänker oss en skir bukett på temat ängsblommor och gräs, känns mer som du. Det har varit fina dagar men veckan har gått alldeles för fort och det känns som hösten är här nu. Solen går ner innan Rundklubben och kvällarna är lite svalare och luften fuktigare. Nästa gång som vi alla är samlade är om två veckor och då är det för att säga adjö till en mycket älskad och saknad pappa/morfar. Tror att vi är på banan men lite småpyssel kvar att rodda med. Nu är det dags att sova till bruset från Stenstrand, tror att du har varit med oss under veckan. Vi hörs snart igen! Godnattkram från Ulrica ️

Idag är det Lars och jag tänder ett ljus för dig. 💕

Plötsligt slocknar en låga som värmt och givit allt Ett ljus blåses ut och plötsligt känns allt så isande kallt Någonting brister stilla en röst, en sång dör ut Och strax förnimmer man tydligt att ingenting är som förut - Bo Setterlind

Hej Lasse, jag saknar dig verkligen, så oväntat, Vi har ju haft ett kamratskap i 71 år så detta är verkligen inte vad jag säg fram mot, Jag sökte ju råd hos dig i flera frågor - och alltid bra svar. Underbara pratstunder och ditt formidabla minne!