Jag minns dig med goda minnen.

Ulla fina Ulla

Din trygga famn som fick oss lugn
Ditt välkomnande dina mångfaldiga armar
Du sakliga du visste om livet
Lite boem du gilla mjukhet kläder var inte det viktigaste
Du jobbade för att få ihop det oftast ströjobb för du behövdes även hemma
Du blev så himla glad när någon berörde dig på ett blygsamt sätt
Jag tror du gav det mesta av dig själv till andra så du glömde en bit av dig själv
Du om nån iallafall har hedrat jorden med alla dessa följen då menar jag barn och barnbarn
Så på något vis lever du kvar till utseende kroppsform röst det är lång tid innan du är förbipasserande så Res er
So Long Live Ulla!
Vila i frid.

Vackra, underbara, sällsynta och kärleksfulla varelse. Ulla.

Du var en mamma till så många barn som bär ditt blod, och så många av oss har fått ta emot ovärderliga gåvor från dig, bara genom den du var. Du var så innerligt stolt över dina barnbarn. De var många till antalet, och du mötte dem alla med en enorm respekt och värme. Jag är så glad att du hann se mina barnbarn. Och även om du aldrig hann träffa min dotter, så ska du veta att hon är så lik mig.

När jag tänker på dig, Ulla, strömmar minnena emot mig. Jag minns den där gäddan som jag fick på allra första draget. Jag vågade inte ta upp den själv, men då kom Max som en räddande ängel och bärgade den stora fisken. Jösses, vad mat det blev efter att vi fyllt den med godsaker och lagat till den i ugnen.

Jag minns hönsen på gården och deras kacklande. Jag minns när jag bakade bullar och lagade mat i det stora huset med alla dess våningar, källaren och förrådet. Men allra mest minns jag det där nya, mindre huset där jag och Patrik fick bo. Huset med loftet, duschkabinen, vardagsrummet och köket. Jag minns till och med mössen som kilade över golvet, och hur Max var med och fångade dem.

Och jag minns kjolarna som jag sydde till Magda och Ellie, hur glada de blev och hur de stolt ville mannekänga i dem.
Ja, jag minns så otroligt mycket från den tiden.

Ulla, du var den mamma man alltid ville ha. Jag avundades dina barn för att de hade haft turen att få just dig, och jag är glad att jag sade det till dig vid ett tillfälle, så att du fick höra hur mycket du betydde. Man blev omedelbart lugn bara man hörde din röst. När jag mådde dåligt försvann all min oro så fort du pratade. Då kände jag mig hemma. Det var just det som var symbolen för ditt hem: Trygghet.

Men nu ska du vila bland grönskande fält,
där rosor så röda och mimosor så gula står så snällt.
Du var värd så mycket.
Det gudomliga avtryck du lämnar efter dig är det finaste på jorden.
I hus och hem, i hjärtan, öron och hjärnor lever du kvar.
Änglar som styr, änglar som gråter,
vakar över dig med sin visdom, tills vi möts åter.

Tack för allt, Ulla. Vila i frid.

En sista hälsning från Älvkarleby med Fallen, Laxön och Gammelgården och alla dina somrar hos mormor när du växte upp. Tack för att jag fick vara din kusin.